Kiruna blir europeisk kulturhuvudstad 2029 — Reflektioner från Konstfrämjandet Uppland och Norrbotten

Kulturhuvudstadsåret är en av de största europeiska kultursatsningarna och innebär en omfattande administrativ, ekonomisk och kulturpolitisk process. Från start till slut engageras både kommunala, regionala, statliga och internationella aktörer i arbetet. Uppdraget är att främja kulturutvecklingen på en särskild plats, samt att sprida dess lokala uttryck och perspektiv till en bredare europeisk publik. För en enskild organisation innebär ett kulturhuvudstadsår inte bara möjligheten till särskilda förutsättningar för att samverka med andra lokala verksamheter eller att ingå i ett internationellt sammanhang. Det innebär även möjligheten till att ta del av en väl tilltagen ekonomisk satsning på den lokala kulturen.

Konstfrämjandets distrikt i Uppland och Norrbotten har båda sedan en tid tillbaka varit involverade i sina respektive hemstäders ansökan om att bli Europeisk kulturhuvudstad 2029. Som representanter från det fria konstlivet har de två distrikten gjort olika resor genom ansökningsprocessen, men delar många perspektiv på möjligheterna och fallgroparna kring stora satsningar som dessa.

Maria Svonni, konstnärlig ledare för Konstfrämjandet Norrbotten: När Kiruna kommun beslöt sig för att ansöka så bjöd de in ett antal fria aktörer och började arbeta tillsammans med oss för att ta fram innehållet till ansökan. Konstfrämjandet Norrbottens verksamhet Verdde har varit en av de organisationer som från ett tidigt skede deltagit i utformningen av ansökan, men det är kommunen som äger projektet och de har fått ta emot en del kritik från allmänheten.

För många ställs kulturmedlen mot vård och omsorg, och det är inte alltid självklart att de statliga medlen exempelvis fördelas via olika departement. Man är rädd att en redan pressad kommunal ekonomi ska försämras ytterligare. Kirunas kommunala budget har legat ganska illa till under en längre period och därför har det gjorts planer för stora besparingar på allt som inte är lagstadgad verksamhet. Detta skulle drabba många områden hårt och det finns ett förståeligt missnöje kring nedskärningar och brister. Men kulturen är inget undantag. Utnämnandet till kulturhuvudstad blir ett tydligt ställningstagande inför kulturens vikt, och ett skydd för Kirunas kulturliv. Med den satsningen kan kulturen inte helt strykas från den kommunala budgeten, vilket många inom kulturlivet varit oroliga för.

Johanna Uddén, verksamhetsledare för Konstfrämjandet Uppland: Det finns mycket som Konstfrämjandet Uppland skulle vilja förbättra när det kommer till kommunens kulturliv. Vi är alltid öppna för nya utmaningar och samarbeten, och kanske fanns inte riktigt förtroende för att ett sådant här projekt skulle vara lösningen. Men det har varit självklart för oss att delta i processen och eventuellt kunna påverka riktningen. Vi har hela tiden sett kulturhuvudstadsåret som en chans att föra fram våra önskemål, insikter och förslag till den övergripande planen, och kunna forma kommunens kulturliv på lång sikt. Vi blev dessutom inbjudna att delta i arbetet på premissen att vi skulle ansvara för att utveckla verksamheten på Hospitalet, att göra det till en konstnärlig hotspot. Det låg ju i linje med våra egna ambitioner, så det kändes väldigt kul. Nu kommer det arbetet att ske ändå, men i en annan skala.

Vi såg hela tiden vår medverkan framförallt som ett tillfälle att arbeta med de frågor vi och andra konstaktörer tycker är viktiga för Uppsalas konstliv. Något vi ständigt hade med oss, och som vi underströk vid våra möten med kommunen under ansökningsprocessen, var frågan om hur de planerade aktiviteterna skulle gynna de lokala konstnärerna och det fria kulturlivet i det långa loppet.

Process

Att delta i arbetet med att planera och budgetera för kulturhuvudstadsåret innebär en stor möjlighet att belysa och verka för den egna organisationens hjärtefrågor, att stötta upp vad en ser som bristande områden och en möjlighet att kunna erbjuda konstupplevelser för nya publikgrupper. Sättet som en organisation involveras i ansökningsprocessen blir viktigt för hur genomförandet slutligen tar form.

MS: Jag blev tillfrågad att vara med vid den första ansökningspresentationen för kommissionspanelen i Stockholm i våras. Vi var en stor och väldigt varierad grupp innehållande tjänstemän, kommunalråd, konstnärer, dansare, musiker och så vidare. Bara från det fria konstlivet fanns en bredd av kompetenser och många av oss som var där representerade samiska verksamheter. Presentationerna lyfte fram olika perspektiv på platsens utmaningar och möjligheter. Det jojkades, dansades på borden, dj:ades, och flera personliga berättelser och erfarenheter lyftes fram. Det blev fint och ganska känslosamt. Inte minst för att många av oss är så väl medvetna om vad ett kulturhuvudstadsår kan komma att betyda för en plats som Kiruna.

Kommissionen ställde många praktiska frågor om sådant som kan tänkas vara till Kirunas nackdel vid ett sådant här engagemang. Det är ju en liten stad, jämförelsevis, och dessutom har många av hotellen rivits, så en av frågorna blir ju nu var alla de tillresta besökarna ska bo när de kommer för att uppleva Kiruna som kulturhuvudstad 2029.

JU: När vår ansökan skulle presenteras för kommissionspanelen för första gången så blev jag också inbjuden att vara med, som den enda från det fria kulturlivet. Vi var runt tio personer som var med och presenterade och förutom mig deltog representanter från universitetet, tjänstepersoner och liknande. Jag utgick från våra särskilda intresseområden och pratade om barn och unga, om konstnärernas situation i Uppsala idag och om våra relationer med publiken. Dock var tiden något knapp. För några veckor sedan var dock juryn på besök på Hospitalet och vårt kansli vilket gav oss möjlighet att berätta mer fördjupat om vårt arbete och våra ambitioner.

Vi har inte varit deltagande i författandet av själva ansökan på samma sätt som ni i Kiruna. Under processen har kommunen dock bjudit in till ett antal större samlingar med aktörer från det fria kulturlivet. Där har de presenterat ansökan och berättat om hur man tänkt kring den. Vi fick också lämna in förslag på projekt som vi tyckte var viktiga och som vi ville arbeta med, och ett fåtal av dessa togs med i den fördjupade ansökan som lämnades in nu under hösten. Jag önskar egentligen att vi fria aktörer hade haft större möjlighet att bidra med våra erfarenheter och kunskaper.

MS: Vi har, av både konsulter och kommissionspanelens feedback, uppmanats att förhålla oss till det europeiska perspektivet när vi formulerar oss. Det har inte alltid legat i linje med värdegrunden och fokuset för Verdde och vi har stått fast vid våra övertygelser även om det inte alltid varit enkelt. När Verdde från första början fick frågan om att delta i att ta fram utformningen av det konstnärliga programmet, i den andra delen av ansökan, pratade vi om det vid flera tillfällen innan vi tackade ja. Det finns så mycket jag önskar fungerade annorlunda i Kiruna, inte minst kring hur det samiska finns med i den nya stadsbilden som växer fram. Men jag har också valt att engagera mig för att arbeta för att förändra det jag tycker saknas eller inte fungerar. Det samiska skrivs ofta in som ett sorts pynt, en kulturell dekor, men verkligheten är att det ännu pågår en kolonisering. Vardagen för många av oss skiljer sig från det som vanligtvis förmedlas och det är stundvis otroligt jobbigt att handskas med. Men organisationer som Verdde behövs i sammanhang som dessa, det är tydligt.

JU: Om man ska uttrycka det krasst så kan man se det som att hela kulturlivet är “koloniserat”. Tjänstepersoner och politiker beslutar återkommande saker och sedan formuleras en plan åt oss i kulturlivet att förhålla oss till – en plan som vi inte till fullo kunnat vara med och påverka. Därför har hela processen kring kulturhuvudstadsansökan känts dubbel för oss redan från början. Pengarna som skulle tillföras Uppsalas kulturliv om vi blev kulturhuvudstad hade förhoppningsvis främst gått ut till aktörerna, till konstnärerna och fältet, vilket hade varit en stor vinst. Men frågan är om de i slutändan skulle gjort så stor nytta som vi hoppats på.

MS: På ett sätt har den publika debatten kring kommunens del i satsningens budget varit en oväntat konstruktiv aspekt av hela ansökningsprocessen. Kulturhuvudstadsansökan har blivit en möjlighet att föra dialogen om kulturens finansiering i fler sammanhang, och inför en bredare publik. Vanligtvis pratar vi inför en liten skara införstådda kollegor som har lika lite inflytande över kulturekonomin som vi har, men nu vill plötsligt många fler prata om kulturens finansiering vilket ger en mer rörlig dialog. Varken allmänheten eller politikerna i Kiruna har varit tvungna eller alltid intresserade av att prata om kultur i den här omfattningen tidigare! Kommunens kulturplan har dessutom behövt diskuteras i relation till ansökan, vilket har varit positivt. Även om varken Konstfrämjandet Norrbotten eller Verdde finns med i den.

Framtid

EU-kommissionen menar att de möjliga långsiktiga effekterna av kulturhuvudstadsårets nedslag runt om i Europa utgör en central del av satsningen. Även om arbetet, vid första anblick, cirkulerar kring en specifikt avgränsad tidsperiod. I tider av projektifiering, där kulturmedlen sällan räcker till att finansiera befintliga verksamheter och potentiella nya finansiärerna helst bidrar till nya projekt, så är längtan stor efter långsiktighet. Här rotar sig också en erfarenhetsbaserad, välgrundad skepsis kring huruvida stora projekt som dessa verkligen är de mest effektiva metoderna för att skapa hållbara och välfungerande verksamheter.

MS: Den viktigaste frågan är och förblir vad allt detta kan generera på lång sikt. Vi har försökt tänka extremt strategiskt kring våra satsningar i ansökan, för vad händer när kulturhuvudstadsåret är över och pengarna är slut? Visst är det spännande att få chansen att göra stora satsningar som kan lysa upp som sprakande tomtebloss, men vad vi egentligen behöver och önskar är ju möjlighet till långsiktiga och hållbara verksamheter.

Jag hoppas att kulturhuvudstadsåret ska skilja sig från hur det var under pandemin. Då tillfälliga pengar tillfördes kulturlivet, för att sedan lika fort försvinna vilket lämnade många nya spännande initiativ omöjliga att fortsätta. Vi ser konstant hur nya fantastiska projekt startas och nästan genast läggs ned, för det finns alldeles för lite finansiering för att kunna upprätthålla dem. Jag hoppas verkligen att kommunen tar ett ordentligt ansvar i att dela ut uppdrag och förvalta de utbyten, satsningar och projekt som initieras som en del av denna satsning, så att de kan bestå även efter att 2029 är över. Jag tror att den här processen kan generera möjligheter för strategiska satsningar på lång sikt, och oavsett om kommunen kommer mäkta med att göra detta eller ej så kan vi som enskilda aktörer satsa på att planera långsiktigt.

JU: Det positiva med allt detta är att oavsett resultatet av kommissionens beslut så tror jag att många i kommunen och kulturlivet ser att det finns goda möjligheter att ta tillvara på det arbete som redan gjorts. Delar av de projekt som planerats kommer att bli av trots uteblivet kulturhuvudstadsår, och genom de dialoger som inletts har flera samarbeten och initiativ blivit möjliga som annars inte skulle varit påtänkta.

MS: Det anses fortfarande på många håll att stora nationella eller internationella organisationer är de som initierar och genomför goda idéer. Men det är tvärtom! Det finns ett sånt överflöd av idéer, viljor och kompetenser bland konstnärer och kulturarbetare, även på platser som Kiruna, men det som ständigt saknas är pengar. Jag tycker det är positivt att Uppsala kommun verkar vara optimistiska och jag hoppas att de vill genomföra projekt även utan något kulturhuvudstadsår. Men sanningen är att det inte behövs ett kulturhuvudstadsår för att generera intressanta och givande kulturupplevelser, däremot behövs ökad förståelse för kulturens värde hos både allmänhet och politiker – och givetvis tillhörande budgetsatsningar. Att Verdde medverkat i processen för denna ansökan i Kiruna visar att förändring kan komma i oväntade former.

JU: Det är alltid positivt att stanna upp och se sig omkring. Att samla in, samlas, analysera och diskutera. Jag tror säkert att det är flera här i Uppsala som hittat nya sammanhang och möjliga samarbeten genom de dialoger som inletts under ansökningsarbetet. Personligen kanske jag tycker detta som vi gör här, precis nu, är mest intressant: att utbyta erfarenheter mellan Kiruna och Uppsala kring hela processen. Det blir ett sätt att få syn på hur kulturpolitiken ser ut och realiseras i olika lokala kontexter, att lära av varandra. Också vi som Konstfrämjare – vi är en nod mitt i konstlivet i våra respektive regioner!

Vad händer nu?

Under ansökningsprocessen har stora delar av det planerade kulturhuvudstadsarbetet varit hemligt. Nu kommer dock snart fler initiativ och projekt att offentliggöras, och andra delar av den gigantiska apparaten att sätta igång på riktigt. Konstfrämjandet Norrbotten ser fram emot strategiska satsningar för framtiden.

MS: Konstfrämjandet Norrbotten driver redan flera internationella verksamheter och vill hitta ömsesidigt gynnsamma utbyten och arbetsmetoder med andra internationella aktörer inom kulturhuvudstadssatsningen. Samtidigt känns det viktigt att inte stöpa om Kiruna eller våra verksamheter till något som passar Europa. Kulturhuvudstadsåret kan medföra möjligheter men innebär också ett stort ansvar för att driva arbetet på ett omsorgsfullt sätt gentemot våra egna värdegrunder, och på ett sätt som kan göra skillnad inför framtiden.

Vad är kulturhuvudstadsåret?

Varje år sedan 1985 har den Europeiska unionens kommission utsett kulturhuvudstäder i EU. Syftet är att belysa Europas breda kulturella utbud, dess mångfald och gemenskap, samt bidra till förståelse mellan de europeiska länderna. Fram till år 2000 utsågs en stad varje år, men nu för tiden utnämns årligen två städer, från två olika länder. 2029 blir den tredje gången Sverige tilldelas titeln, efter Stockholm 1998 och Umeå 2014, och denna gång delas titeln med Polska staden Lublin. I Sverige administreras processen av Kulturrådet.

– Utnämningen av europeisk kulturhuvudstad är en angelägenhet för hela Sverige och viktigt för svenskt kulturliv. Positionerna flyttas fram samtidigt som relationer stärks både lokalt, nationellt och i Europa, beskrev generaldirektör Kajsa Ravin på Kulturrådets hemsida den 21 februari i år.

Den stad som utses till kulturhuvudstad påbörjar en process av samordning och produktion som leder fram till 2029 då kulturhuvudstadsåret äger rum. Arbetet finansieras delvis av kommunen i fråga men medfinansieras även av svenska staten och externa medel från till exempel Europeiska unionens fonder och program, samt regionala, nationella, och internationella stiftelser och fonder. 110 miljoner kronor är planerade att finansieras genom Kulturrådet.